Jag är inte bra på att skriva texter, sånnahära fina och vackra texter som man alltid får se på bloggar, böcker osv. Sånna som verkligen berör, men ändå så känner man igen sig i dem, och önskar att man också kunde utrycka sina känslor genom ord. Jag beundrar verkligen låtskrivare, författare och personer som bara är så otroligt begåvade att de kan få in sina djupaste känslor och tankar i en text.

Vill kunna skriva så. Vill kunna skriva så att personerna som läser det påverkas. Vill kunna skriva så att man känner det jag känt. Även om det bara är en liten del. Vill skriva så att det kommer fram hur en minsta lilla sak kan göra så stor skillnad, hur det kan förändra allt och hur det kan dra fram så mycket man inte visste man kunde tycka, tänka och känna. Så istället för att ge mig på att skriva något som antingen låter förjävligt, eller kanske i framtiden lär att hata, skämmas för eller bara ångra så försöker jag inte ens. För det är inte jag. Det är inte jag att sitta och skriva djupa meningar om hur allt suger och så vidare. Jag har aldrig riktigt varit bra på det. Att uttrycka mig så meningsfullt.

Ser det hela tiden runt omkring mig, folk som bara häller ut sig känslor genom att rita, skriva, spela instrument, sjunga, allt möjligt. Inget har riktigt passat in på mig. Därför låter jag låttexter uttrycka det åt mig. Det finns inget jag känner igen mig mer i, Känner mig mer som hemma än just vissa låtar som bara känns så himla rätt. Kent är bra på det. Bra på att få det att kännas sådär rätt.
Funkar då man vill känna sig varm och fuzzy och sitta och le som en dåre för sig själv. Funkar då man vill ligga i sin säng, med gardinerna nerdragna med hörlurarna i.

Så för den här gången, och förmodligen många gånger till så överlämnar jag det till de som kan sin skit. Bara för att de gör det så himla mycket bättre än jag någonsin kan tänka mig att jag skulle kunna.

---

Ett framsteg blir ett bakslag
Någonting måste ungått min blick
Objekten under radarn
är de som skapar myter som
slår hål på en orättvis värld
Jag önskar du var här

men ingen är där
när jag vänder mig om...

Jag vet du menar allvar
Nånting måste undgått min blick
Dödligt giftigt allvar
Sméstans tegelarmar sträcks
mot molnen
Där charterplan möts
de viskar hålen
i himlen ska blir vår död
finns nästans inga kvar längre..

men ingen är där
när vi vänder oss om
Jag undviker så skickligt
ämnen som leder någonstans.