ÅH. igår var underbart. Överdriver inte ett dugg när jag säger att det var en av mitt livs bästa kvällar.
Är glad att jag fick uppleva det med Sofia också, vet iaf att hon uppskattade vad vi fick göra lika mycket.
Kunde inte somna igår natt bara för att jag inte kunde sluta le, och vaknade imorse och bara låg och vad glad. Livet är underbart. Johnossi är underbart.
Ja juste, kanske borde berätta vad som som gjorde mig så glad? Kanske borde ta det från början. Väldigt detaljerat. Cred till de som orkar läsa.

Började med många om och men om vare sig jag skulle ta tag och åka ända till södertälje (30 min. till centralen och sen sedan 40 min. till Södertälje C) Skulle inte tvekat, inte i en enda sekund heller, om det inte vore för att de jag ville dit med hade redan åkt och ingen annan verkade hyfsat taggad.
Men av någon anledning stog jag sedan där, 1 timme senare och väntande på tåget som skulle ta mig till Södertjälje C. Väl där sökte jag upp Sofia och Elvira som hade haffat platser längst fram. Just då spelade Jonathan Johansson. Han var verkligen oförväntat bra, skulle jag inte trott. Ögongodis som fan också.

Efter att han spelat klart var stämningen taggat. Stod en halvmeter ifrån scenen och försökte verkligen föreställa mig mina idoler stå en halvmeter ifrån mig, medans de spelade mina favoritlåtar. Men det gick verkligen inte.
En halvtimme senare, och lite scendesign/omplaceringar senare blir scenen helt mörk.
Röken sätts igång och man hör scratches i några minuter.
Vid det här laget gick min puls igenom taket. Kunde inte stå still eller koncentrera mig.
Plötsligt så hör man gitarr-solot som är introt till åh så underbara Mavericks. Publiken blir galen.
Jag och Sofia blir galna.
Får flashbacks från Emmaboda spelningen, och gåshuden sätts igång.
Johns fina röst börjar sjunga med, samtidigt som publiken. (Jag är förövrigt förälskad i sekunden, 3:20 i studioversionens Mavericks, då  sätt gitarren och trummornaigång och ljuset flippar. Får bara gåshud av att tänka på det.) Efter det körde de Dead End. Börjar gilla låten mer och mer. Jävligt härligt drag på den.

Man hoppar och skriker ett tag till för varje låt, som man förövrigt kan alla ord till och som man gärna skriker ut.
Strax efter What's The Point då John står längst ut i kanten vid scenen och spelat ut sitt lilla solo (som var precis, exakt, framför mig) sträcker han ut handen.. och GER mig plektrumet.
Dog jag lite den sekunden? Svar ja.
Just då var jag som lyckligast.
Låten efter hade han också något som liknade Matt's Kaoss Pad. Som när man snurrar på ändrats gitarrens ljud etc. Ja, jag är inte ett pro på sånt kanske ni märker? Hursomhelst. Så höll han fram den, för mig igen (och mycket möjligt för de brevid, men jag tycker att "för mig" låter mycket bättre.) Så självklart snurrar jag skiten ur den där jäveln. ehheehe. Åh det var najs.

Efter sista låten, som jag knappt hade röst kvar och skrika för började man sakta känna att tyngden bakom försvann. LUFT!
Det kändes bra. Efter att vi återhämtat oss i några minuter mötte vi upp Rebecka. Som hade snaggat upp Fotopass och stått och fotat hela spelningen. Hon frågade ifall vi ville ta hennes pass och fråga ifall vi får gå ta bild med Johnossi? FUCK YES!
Tog passet och drog i Sofia. Väl bakom stängslet började pulsen, ja, dra ivääg..
Vi går sakta backstage, frågar lite snällt ifall vi får ta en bild. Sjävklart fick vi det.
Så jag ställer mig mellan John Engelbert och Oscar *Ossi* Bonde. Känner att jag knappt kan andas. 
Står ihopklämd (Bokstavligen. De stog väldigt nära.) Mellan två genier. Hej Paradiset!
Sofia snappar ett kort, och de frågar ifall hon också vill ta en bild.

Efter bilderna gick det bara inte att gå iväg. Istället ger vi de massa cred och var tvungen att nämna hur grymma de var på Emmaboda. Frågade också om de visste vilket förband de ska ha på Cirkus, Varför de inte spelar extraverserna på There's A Lot Of Things To Do Before You Die längre, och ifall vi kunde önska att de spelade Social Flu på nästa spelning.
Så ja, Vi pratade med våra idoler i en bra 5 minuter. Kändes mycket längre dock.
Efter vi lyckades DRA oss iväg, så var John tvungen att avbryta oss. "Vad kul att ni kom!"
Vad. Kul. Att. Ni. Kom.
Åh det kommer jag leva på i ett bra tag.
Alla hatade oss efteråt, men det var värt det. Svävade på ett moln påväg hemmåt. Kan inte förklara hur glad jag var. Kunde inte sluta le. Kan fortfarande inte sluta le.
Hur ofta får någon chansen att inte bara se, utan prata med sina idoler?
Det är obeskrivligt.